Reinkarnation eller själavandring är tron på att själen/jaget återföds i en ny kropp efter döden, antingen som människa eller djur beroende på vilka handlingar (goda och onda) som utförts i det tidigare livet. Tanken på reinkarnation har funnits inom många kulturer i alla tider och har än idag en central betydelse inom framförallt hinduismen och buddhismen.

Vuxnas minnen från tidigare liv

Sedan mer än hundra år finns det många exempel på att vuxna personer har upplevelser av vad som verkar vara ett föregående liv – under drömmar och mardrömmar, via spontana minnesbilder, déjà vu, medial kommunikation och klärvoajans samt under inflytande av hallucinogena droger (t.ex. LSD), vid sjukdom, psykoterapi och meditation eller i samband med någon form av livskris.15 Vidare uppträder sådana minnen inte minst vid hypnotisk regression till tidigare liv, men det är få fall som är grundligt undersökta och utförligt rapporterade. Och i inget av dem har den förra personlighetens identitet kunnat verifieras, med ett eller annat undantag.16 Vid en jämförelse med barns minnen från föregående liv är bevisvärdet hos vuxnas upplevelser för det mesta av begränsat värde, varför dessa fall har förbigåtts helt. Det är ju avsevärt lättare att kontrollera vilka informationskällor ett litet barn har tillgång till jämfört med en vuxen person.

Barn som minns tidigare liv

Barn som påstår sig minnas tidigare liv uppvisar ett antal olika kännetecken. Här ges en kortfattad översikt av de viktigaste. Sist i detta avsnitt redogörs för ett trovärdigt och verifierat amerikanskt fall som innehåller flera av dessa utmärkande kännetecken.

Påståenden (minnesbilder). I flertalet fall handlar det om barn i 2–4-årsåldern som under några år spontant identifierar sig med en avliden person och som ofta har en oförklarlig kunskap om förhållanden i dennes liv. Inte sällan förefaller barnen minnas ett tidigare liv i samma familj eller släkt. Eller så är de aktuella familjerna vänner eller bekanta. Sådana fall kallas för relationsfall. 20 kapitel 1. inledning Om familjerna inte känner varandra rör det sig om främlingsfall. Ibland går det inte att finna någon person som motsvarar barnets uppgifter, och fallet förblir då olöst. Sådana fall liknar i de flesta avseenden lösta fall, dvs. när det är ställt utom allt rimligt tvivel vilken avliden person barnet identifierar sig med.

Identifikationer (igenkännanden). När barnen träffar anhöriga till den förmodade17 tidigare personligheten uppges de allt som oftast känna igen dem. Detsamma gäller föremål och platser som var välbekanta för den föregående personligheten. Det är dock sällsynt att sådana igenkännanden görs under tillförlitliga betingelser, s.k. kontrollerade identifikationer, och de har därför endast en begränsad trovärdighet. Ett undantag är s.k. spontana identifikationer, t.ex. när ett barn av en slump möter en till synes vilt främmande människa, kan identifiera henne och spontant uttrycker stor glädje (eller motsatsen) över att träffa henne. Det finns även åtskilliga och trovärdiga exempel på att barn utan någon hjälp visat vägen till den förra personlighetens hem.

Beteenden. Jämfört med sina syskon och andra barn uppvisar barn som minns tidigare liv ofta flera avvikande beteenden, vilka praktiskt taget alltid överensstämmer med den förra personlighetens uppträdande, attityder, intressen, talanger och vanor. Särskilt intressanta är beteenden som är relaterade till att barnen synes ha bytt kön, religion, samhällsklass, språk eller nationalitet sedan det föregående livet. Dessa beteenden kan betraktas som ett särskilt slags ”minnen”, s.k. beteendeminnen.

Födelsemärken och medfödda missbildningar. I omkring en tredjedel av fallen har barnen ovanliga födelsemärken, medfödda missbildningar eller andra fysiska särdrag. Dessa förefaller ha ett samband med fysiska skador, sjukdomar eller andra egenheter hos den tidigare personligheten. Barnens märken och deformiteter kan därför ses som en form av somatiska eller fysiska minnen.

Ryan Hammons, USA

Ryan Hammons föddes i juli 2004 i Muskogee, Oklahoma. Modern, Cyndi Hammons, arbetade som kontorist och fadern, Kevin Hammons, var polis. Båda hadeen uttalat kristen bakgrund, Cyndi hade en nära anknytning till baptisterna ochKevins far var präst; ingen av dem trodde på reinkarnation. Ryan hade besvär med förstorade polyper som påverkade hans hörsel, vilket medförde att han efter behandling fick gå i talterapi och inte kunde uttala hela meningar förrän han var 4 år. Omkring ett år senare började han säga att han ville åka ”hem till Hollywood”, bad gråtande sin mor att låta honom få åka dit så att han kunde få träffa sin ”andra familj”, den som han hade haft när han var ”stor”. Men det var först några månader senare – när han började få otäcka mardrömmar – som föräldrarna tog hans uppgifter på allvar. Han vaknade skrikande upp och tog sig för bröstet, grät och sade att han inte kunde andas och att hans hjärta hade ”exploderat” i Hollywood. Vid andra tillfällen handlade mardrömmarna om en senator ”Five”. Föräldrarna var bestörta över de intensiva drömmarna och visste

inte vad de skulle ta sig till. Modern led av konstant sömnbrist (fadern hade ofta nattskift), och hon var ständigt orolig för sonen. När hon konsulterade familjens läkare fick hon endast beskedet att mardrömmarna skulle gå över med tiden.

En kväll när hon stoppade om Ryan tog han plötsligt hennes hand och sade:

”Mamma, jag tror att förr var jag någon annan.” Han berättade sedan för henne att han hade ett stort vitt hus och en swimmingpool i Hollywood, och att där fanns tre pojkar vars namn han inte kunde erinra sig. Sedan började han gråta och frågade sin mor om och om igen varför han inte kunde minnas deras namn. Han oroade sig också för vad som hade hänt med dem. En annan gång var han så rädd att få mardrömmar igen att han inte ville sova. Han grät i en halvtimme och upprepade gång på gång att han hade en sådan hemlängtan. Ryan sade också att han var stor förut men att han nu var liten, vilket han hatade eftersom han inte kunde göra som han ville. Modern blev närmast chockad över hans påståenden, särskilt som han var så upprörd och påstridig. Till en början talade Ryan med bara sin mor om sina minnesbilder och hon berättade inte om dem för någon annan, inte ens för sin make. Ibland kunde det gå flera veckor utan att Ryan sade något alls om ett tidigare liv, men sedan kunde han tala om det tre dagar i rad – särskilt på kvällarna efter att han badat och var avslappnad. Enligt modern blev han då en helt annan person. Han var allvarlig, talade som en vuxen och verkade ha en vuxen persons ordförråd – för att efteråt bli ett barn igen. Ibland utlöste yttre stimulans hans minnesbilder, t.ex. musik och dofter. Så småningom började Cyndi läsa om reinkarnation på internet och lånade

hem ett avsevärt antal böcker om Hollywood, i förhoppning om att bilderna

skulle stimulera mer specifika minnesbilder hos Ryan. Hon lade märke till att när de bläddrade i böckerna vid sängdags blev han lugnare och mer tillfreds samt verkade sova bättre.

När han vid ett sådant tillfälle fick se ett fotografi av skådespelerskan Rita Hayworth blev han exhalterad och påstod att han kände henne. Detsamma sade han när han fick se en bild av Marilyn Monroe, som han kallade för ”Mary lady”. En annan gång bläddrade han i en bok av Don Shiach, The movie book: An illustrated history of the cinema. I den fanns ett fotografi på sex män från filmen Natt efter natt från 1932. Först pekade Ryan på en av männen i mitten på bilden, påstod att det var ”George” och sade att han hade spelat in en film tillsammans med honom. Sedan satte han fingret på en man längst till höger på bilden och utbrast: ”Mamma, den killen är jag, jag fann mig!” Det fanns ingen uppgift i boken om vem denne man var, men det visade sig vara lätt att identifiera mannen som Ryan kallade för ”George”. Det var George Raft, en av huvudrollsinnehavarna i filmen.

När föräldrarna såg filmen fanns det två korta scener med mannen som Ryan identifierade sig med. Men då rollen saknade repliker och ingen nämnde namnet på hans rollfigur, uppfattade de honom som en statist. Det visade sig senare att hans enda replik blev bortklippt, men att han trots det fanns med i rollistan. Det var föräldrarna omedvetna om, och de lyckades aldrig identifiera honom. En kväll vid läggdags frågade Cyndi Ryan om han förstod att han nu inte längre var mannen på bilden, och tillade att hon och hans far ville att han bara skulle vara deras son. På det svarade Ryan att modern ju inte förstod någonting. Han förklarade för henne att på utsidan var han inte som mannen på bilden, men att han fortfarande var det på insidan – och den kunde hon ju inte se! Utforskning av fallet och tv-inspelning. I mars 2010 valde Cyndi Hammons att vända sig till barnpsykiatern Jim Tucker vid Division of Personality Studies (DOPS),

för att få hjälp med att finna ut vem mannen var som Ryan identifierade sig med. En månad senare påbörjade Tucker sin utforskning av fallet och intervjuade Ryan och hans föräldrar. Han hade tillgång till den dagbok som Cyndi omkring ett halvår tidigare på makens uppmaning hade börjat föra – ibland på daglig basis – över Ryans påståenden och beteenden. Även Leslie Kean, journalist och författare, hade tillgång till dagboken när hon utforskade fallet några år senare.

En 3-årig pojke minns sitt tidigare liv, lokaliserar sin kropp och identifierar mannen som mördade honom.

Har du upplevt något konstigt bekant som du har varit någonstans eller gjort något innan, men du kunde inte riktigt räkna ut om det är verkligt eller inte? Jag antar att vi alla har haft samma konstiga ögonblick, en mycket mystisk när vi alla var tvungna att säga “Déjá vu” Vissa föreställningar visar att det har något att göra med våra “tidigare liv” eller den så kallade “reinkarnation”. Även om vi inte riktigt kan bevisa sanningen bakom det, på något sätt gör den här historien.

Sanningen kom ut när en 3-årig pojke började berätta konstiga historier och pratade om sin “tidigare liv”. Hans föräldrar tog det inte på allvar i början. Att vara vuxen, låtsas vi oftast att vi tror på dem eftersom vi vet hur barn är, de agerar konstigt ibland – pratar själva och har imaginära vänner.

Det blev mer bisarrt när ungen ledde dem till den plats där han sade att han var begravd efter att ha mördats. Detta är den del då oavsett hur omöjliga barn kan vara, vi tror dem och visar det till dem, precis gjorde dessa föräldrar. De började att gräva.

Efter att ha grävt fick de den största chocken i deras liv när de verkligen hittat ett lik. Barnet berättade då för dem att han mördades med hjälp av en yxa och ledde även dem till den plats mordvapnet var begravd, byborna hittade den till slut.

En annan läskig sak är att pojken har en röd födelsemärke på hans panna där han hävdar att han har blivit slagen av en yxa. Fler hemligheter avslöjades när han berättade till byborna om hans tidigare namn, vart han bodde och vem som mördade honom. Pojken konfronterade hans mördare tills gärningsmannen gav upp och erkände sitt brott han begått.