Det fanns en gång en gammal man vid namn Erik som levde en ensamt i sitt stora hus på landsbygden. Han älskade att ta hand om sina barnbarn när de kom på besök.
En dag dog Erik plötsligt, men hans själ kunde inte gå vidare till den andra sidan. Han var fortfarande kopplad till jorden och hans hus, och hans besatthet av detta ställe gjorde att han blev kvar som en spöke.
Barnbarnen, som nu var vuxna, besökte ofta huset för att minnas sin farfar och ägna tid åt sina barndomsminnen. Men de började snart märka något märkligt. De hörde röster och ljud som inte borde finnas där, och de såg saker som rörde sig av sig själva.
De började bli rädda, men de visste inte varför. De trodde först att huset var hemsökt, men de upptäckte snart att det var deras farfar som hade hängt kvar som ett spöke.
Erik försökte först förmedla sin besvikelse över att han aldrig hade haft en bra relation med sina barn och att hans barnbarn inte hade besökt honom så ofta som han hade önskat. Men hans besatthet hade gjort honom till en hotfull närvaro i huset.
Barnbarnen började undersöka vad som hade hänt med deras farfar och de upptäckte att han hade dött i ensamhet och sorg. De beslutade sig för att hjälpa honom att gå vidare och befri honom från hans besatthet.
De samlade sig för en vädjan till den andra sidan, och med tårar i ögonen började de att berätta för sin farfar om alla minnen och kärleken de hade för honom. De sa att han inte behövde vara rädd, att han alltid skulle vara i deras hjärtan och att de alltid skulle minnas honom.
Och medan deras ord fortsatte att höjas, försvann plötsligt alla ljud och röster från huset. När de tittade upp såg de att den gamla mannen hade försvunnit, och de visste att han hade gått vidare till den andra sidan.
Barnbarnen besöker fortfarande huset.